arwenriddick

Ja vad är det egentligen , det är ju så klart olika för alla men jag har endast känt mej fri en gång i hela mitt liv , eller jag kanske ska säga en period en gång i hela mitt liv.

Det var när jag var mellan 21 och 24år , jag hade nyss separerat med Ellens pappa , bodde för första gången i mitt liv ensam ( ja Ellen bodde ju hos mej varannan vecka såklart) och hade börjat på en utbildning i vård och omsorg.

Jag var så fri och jag kände att jag kunde klara allt jag ville , jag var nöjd med hur jag såg ut och jag hade mina vänner och min dotter.

Men det bästa var ändå att jag inte var kär/förälskad eller älskade någon , jag behövde inte ta hänsyn till nån annan om jag ville gå ut , jag behövde inte fundera eller tänka på vad nån annan gjorde eller var , jag behövde inte passa upp på någon eller bråka med någon om onödiga saker.

Jag har sedan jag var 14 år alltid varit kär eller förälskad i någon , från 7an tills jag var 17 eller 18år var jag kär i en och samma person , vi hade ett av och på förhållande i ca 5år och det var drygt som fan.

Sen har jag ju en dålig vana att falla för kontrollernde elaka killar som utåt sett är världens snällaste , efter jag var 18 träffade jag Ellens pappa eller vi träffades egenligen på dagis när vi var små och gick i samma klass tills 3:an men vi blev inte tillsammans förens då och efter honom var jag ju singel i ca 3år sen träffade jag nästa katastrof som blev en mardröm , men det är en annan historia.

Allafall mådde jag toppen , gjorde det jag ville , var med mina vänner , kunde lägga mina sista pengar på kläder eller smink eller vad fan jag ville utan att någon kollade snett på mej och börja tjata.

Jag kunde stanna ute hela natten , åka iväg på äventyr med vänner utan att "be om lov" eller ha dåligt samvete för man visste att någon väntade hemma.

Visst saknade jag ibland att det fanns någon hemma som väntade på mej , eller som lagade mat med mej eller som hjälpte till att ta hand om Ellen , men inte så jag led av det , jag var så lycklig med mej själv , en känsla jag inte haft på mycket länge och jag saknar den , jag saknar mej om man nu kan säga så.

Jag kunde själv välja om jag ville vara hemma ifred och mysa eller om jag ville ha en vän hemma eller gå hem till en vän , det fanns så mycket möjligheter som man då tog förgivet och som man nu måste planera eller fråga om det är ok om man gör.

Ja jag hade det underbart dom 2-3åren som jag var singel eller man kanske ska säga frivillig singel för det är så många som är ofrvilliga singlar.

Ja det var underbart att känna sej så fri , fri att vara sej själv och alltid göra det man själv ville utan att behöva bry sej om någon annans åsikt i det man ville göra.

Jag var verkligen på toppen , ja tills jag träffade honom , han som rasade mej totalt ...och efter den super krashen kom David in i mitt liv och han är den enda man jag känt mej trygg med och som jag vet älskar mej på lika villkor.

Även om jag har det bästa med David så känns det som det förvinner bitar av mej själv varje dag , små små som kommer förvinna för evigt , detta gör mej både lessen och lättad på samma gång.

Visst låter vi varandra göra saker , men det är det där dåliga samvetet som knackar på , man vet att den andre sitter hemma och tar hand om barnen och man vill samtidigt kunna vara med varandra den tiden man har på kvällarna när barnen sover.

David kan ju inte heller göra det han gjorde innan , sitta och spela dator eller tv-spel halva nätterna för han får dåligt samvete han med och det är inget vi ger varandra utan vi fungerar bara så.

Ja man förlorar absolut delar av sej själv så fort man delar sej själv med någon annan , och eftersom jag flyttade ifrån mina vänner så känns det extra mycket.

och att vara mamma till två småbarn tar mycket av en själv och man orkar ju knappt göra något när man väl kan eller när dom sover.

Ja jag saknar den känslan jag hade då , fri som en fågel och att kunna göra saker utan att ha dåligt samvete.

Jag och mina vänner gjorde hur mycket som helst både med barnen och utan , jag hade en vän som hade barn två pojkar i samma ålder som Ellen och vi gjorde mycket tillsammans.

Vi var även ett gäng som åkte på kryssningar , festade , shoppade och åkte till andra städer för att shoppa festa och bara vara.

Vi hade middagsbjudningar och film kvällar , vi for och handlade tillsammans och vi hjälpte varandra och passade barnen om någon ville vara ensam ibland.

Ja detta saknar jag mest , nu låter det som mitt liv bara är piss och att jag inte alls är lycklig men det kan inte vara mer fel , jag älskar min man och mina barn , vårat liv och det vi har skapat men jag saknar det jag hade med mina vänner och den friheten jag kände då.

Mycket gick fel då när jag började träffa mannen jag träffade innan David och det gjorde så jag inte alls var den fria människan jag varit innan , jag var ett vrak efter ett tag och jag och två av mina vänner slutade umgås då vi bara sårade varandra och inte alls passade ihop längre , mycket pga våra val och det vi gjorde men på ett sätt kan jag se det som att vi var färdiga med varandra , vi hade haft våran tid.

En av dom är jag nära vän med ännu eller igen kanske man skulle säga , men inget är som förr och på den fronten är jag mycket tacksam att jag hittade David och allt annat som hände.

Nä nu ska jag röka , städa lite och plocka ner tvätten om jag hinner innan Arwen vaknar eller Ridde för den delen men han hoppas jag sover ett tag nu.

Arwen bajsade i badet i morse och var tokig för hon inte fick bada i sitt bajsvatten , sen var hon helt otröstlig efter David for till jobbet , hon skrek och grät i en kvart vilket är länge för henne , jag fick ju lov att mata Ridde samtidigt och kunde inte trösta henne som jag ville , det är nog den stora baksidan med att ha två små , när den mista kallar är den han som gäller oavsett vad den andra som inte heller är så stor gör ...

en liten som älskar att bada